Jag måste få skriva av mig lite här nu. Det är en sådan kväll. 

 

Jag gick igenom min gamla bostadsort idag. Eller ja, jag satt vid min gamla skola. Samma gamla byggnad, i samma gamla stad. Där jag gick för tre år sedan och för tre år sedan så fanns det inte mycket mer utanför Fagersta. Jag gick i korridorerna med alla de andra, med samma lärare och samma villkor. I samma stad. I samma stad som jag föraktar så mycket och som jag aldrig känt mig hemma i. 

När jag satt där vid skolan så började jag fundera. Självklart så är jag inte ensam om att känna så om staden jag vuxit upp i, jag vet flera som föraktar Fagersta lika mycket som jag och vissa mer förstående än andra, men hur kommer det sig att alla säger samma sak? Alla ungdomar jag möter från flera olika platser i Sverige säger samma sak; "Jag vill ifrån den här jävla skithålan". 

 

Alla har vi en stad som vi älskar att hata, och hatar att älska för den delen, men för mig är Fagersta bara kopplat med svek, osäkerhet, svin och bruksmentalitet. Idioter som skriker efter en i skolkorridoren, tjejer som bedömer en för hur "bra" man passar in, lärare som säger åt en att man inte duger och måste ändras. Unga kids som springer runt på stan med cigg i ena handen och en flaska sprit i den andra. Vuxna människor som är så inbitna i denna bruksmentalitet så att inget får ändras för då sprängs deras hjärnor av överbelastning. Klagomål. Överallt. 

 

När jag möter gamla högstadiefolk som man kände så väl då, så ser jag bara för det mesta att de är kvar i samma högstadium. Skrattar åt samma saker, göra samma saker, ser likadana ut och ingen förändring. Jag tycker att det är skrämmande men också en pepp för mig själv för jag är inte densamma. Jag har förändrats, jag börja hitta tillbaka till mig själv genom att gå igenom hela min tid i denna stad som alla älskar att hata. Det är jobbigt, men det stärker.

Och när jag ser folk som inte förändrats, så föraktar jag denna stad ännu mer. 

 

Ni kanske tycker att jag klagar för mycket, att jag borde skärpa mig, att jag bara överdriver. Jag gör inte det. Jag har aldrig trivits helt i denna stad, och jag har försökt trivas i 9 år. Jag ska inte vara dum och säga att jag hatar exakt allt och alla i den här staden, för jag har också lärt mig vilka mina riktiga vänner är härifrån och de är jag så glad över att jag har. Även fast tiden har sin gång och folk förändras så vet jag att jag har de personer jag kan vända mig till, bland annat för att de känner som jag. 

 

När jag började i Avesta och fick mitt liv här, så känner jag att man faktiskt kan lämna saker bakom sig. Jag vill aldrig mer bo i Fagersta, bara om jag absolut måste (vilket lär bli efter studenten om jag har otur) och då kommer jag jobba för att komma därifrån. Jag fixar verkligen inte att bo där. I Avesta blev jag bemött på ett helt annat sätt, ett öppnare sätt. Jag fick vara mig själv med ALLA jag mötte, och inte bara ett fåtal personer. Även fast det cirkulerar mycket skit här i Avesta också, så har jag aldrig känt mig så hemma som jag gör här. Och jag vet att folk i Fagersta kan känna att jag "övergivit" dem, men om de bara visste så skulle de förstå. Jag tror att de flesta har förstått och vissa inte, vilket gör att jag har mina starka livlinor i Fagersta fortfarande som gör staden lite bättre. Lite mer glittrande.

 

Alla har vi en stad som vi älskar att hata. Vissa lite mer andra. När jag ser ut över min gamla skola så känner jag hur långt borta den tiden är, och snart flyttar jag återigen till nya platser. 

En dag kanske jag ser tillbaka på min tid i Fagersta och tycker att jag överdrev, att jag var en typisk tonåring. 

Men idag så vill jag aldrig återvända. Aldrig mer bo där. 

Aldrig mer Fagersta.