Idag ska jag plugga. IDAG ska jag plugga. Idag ska jag PLUGGA. IDAG SKA JAG PLUGGA.

 

buhuhuhuhuhuh vem försöker jag lura jag kommer inte alls plugga..... 

 

 Jag har en sak jag vill skriva om. Jag har inte bloggat speciellt mycket på sistonde då jag inte känt att jag haft något att skriva om, men nu har jag det. Och det är ett ämne jag aldrig vågat skriva om. 

Det är om mig själv, på riktigt. Jag har aldrig vågat skriva om personliga saker på bloggen. Har jag varit ledsen har jag kanske skrivit en kort mening och sen lämnat det då jag hatar att i dagens samhälle så är man "uppmärksamhetskåt" om man skriver om sånt här. Jag erkänner, jag har själv varit en sådan som stört mig på det. Kanske för att jag själv aldrig vågat, men nu ska jag. Även fast jag inte egentligen vågar, men det är dags nu. Det är dags att jag berättar så att folk förstår. 

 

Hej, jag heter Mimmi Bergström. Jag lever ett hyfsat normalt liv i en liten stad bland människor som jag inte kommer överrens med hela tiden. Jag håller mig till mina guldkorn till vänner, jag bor ensam i en etta och jag älskar mina föräldrar. Jag håller på med musik och jag tycker om att hålla på med kläder och att vara spontan. Jag är bra i skolan med är skoltrött. Jag är en typisk hipstertonåring i sitt esse. 

Detta är nog inget nytt för er som känner mig/läser min blogg, men det finns en sak som ytterst få vet om mig. Något jag inte vågat prata öppet om, något som folk inte förstått, något jag skämts över. 

Men nu säger jag det: Jag lever med en ätstörning. 

 

Jag har alltid älskat mat. Jag har alltid fått äta mig mätt och blivit serverad bra mat men jag har dock alltid varit större än alla mina klasskompisar. Jag har fått höra att jag är tjock från både jämngamla ungar till lärare till andras föräldrar. Jag har aldrig tyckt att jag är fin, tillräcklig eller smal men under mitt liv så har jag inte tänkt mer än att det är normalt. Jag har alltid tyckt att det är normalt att jag hatar mig själv och mitt utseende. 

Jag har alltid kopplat allt till mat. Jag har tränat som en idiot för att äta, jag har tröstätit, jag har inte kunnat tröstäta, jag har alltid varit den större i gänget. Jag har tyckt att det är normalt. 

 

Men för ett och ett halvt år sedan så brast det. Jag hade så mycket press på mig (mest från mig själv) och kombinerat med ett riktigt jävla skithalvår så gick det inte mer. Min vanliga ångest blev till något värre. Jag hade tappat kontrollen över mitt liv och mina känslor, och jag är en väldigt kontrollerande människa så jag började kontrollera min mat. 

Jag gick ner i vikt när jag flyttade hemifrån av rent naturliga skäl, (då jag också blev helvegiterian i samma sväng) och fick höra att jag blivit fin och smal osv. Då började jag känna någon form av bekräftelse, så jag fortsatte. Jag tränade, men då mitt liv var så trasigt då så tapapde jag orken vilket ledde till att jag var så besviken på mig själv. Jag började dra ner ordentligt på vad jag stoppade i mig, då jag ändå inte skulle ta mig till gymmet. Jag började mäta och räkna, vända och vrida på innehållsförteckningar och succesivt så började jag tänka mer och mer på mat. Jag tänkte bara på mat och kalorier och speciellt fett. Jag ville helst inte äta, så när jag inte fixade det (då jag som sagt tycker om mat egentligen) så blev jag så besviken på mig själv att det inte fanns någon anledning för mig att behålla maten. Flera gånger om dagen hände detta. Och jag skämdes så mycket. 

 

Jag vågade inte säga detta till någon. Jag har alltid blivit sedd som en "stark och bra tjej som aldrig gör fel och som alltid är så cool och häftig och bra på allt" och jag visste att folk såg upp till mig. Hur skulle detta se ut då? Att jag egentligen mådde så kasst att jag bestraffade mig med att kräkas. Jag skulle inte vara svag!
Så jag sa inget tills jag fick höra av en mycket nära vän att hon såg att jag gick ner. Hon var den enda som såg och sa till, och jag älskar henne så mycket för det. Jag började sedan berätta detta för mina närmaste vänner, och det är nu jag skriver ut detta. Jag har aldrig känt mig så naken som nu, men detta måste sägas. 

 

Varför måste detta pratas om tror ni? Jo, för att alldelles för få förstår begreppet ätstörning. Jag vet själv att man sagt "shit vad aneroxiasmal hon är" och så vidare, men det är fel. Fatta att det endast är typ 7% av alla ätstörda som får rätt behandling? De är de som är värst ute, som är vandrande skelett. Jag har aldrig varit där, men jag har varit så orkeslös och svag i både kroppen och psyket. Jag har fått ta hjälp själv. 

Jag läste en bok om en känd fotbollsspelare som levt med aneroxia. Hon skrev inte hur lite hon vägde när hon var som värst, då det inte sitter på kroppen. Det är inte relevant. Det sitter i huvudet. Jag har sett mig själv som en 1000-kilos val och min hjärna har förvrängt hela min självsyn. Jag har liksom gått från att ha storlek 38/M till 34-36/XS-S men jag har ändå sett mig som störst i världen. Vem kan då säga att det sitter på kroppen? 

 

Nu kommer det bra i detta långa inlägg. Jag fick som sagt hjälp. Jag fick gå till en kvinna som bara satt och pratade med mig, jag berättade för mina vänner som har gett mig så mycket stöd, jag erkände för mig själv att det faktiskt är FEL att göra så som jag har gjort mot min kropp och jag började kämpa för att bli frisk. Idag är jag inte framme för fem öre, men med små steg kommer man långt. Jag kan äntligen se på mig själv och inte se "låtsasfett", jag bockar av mål efter mål och jag vill verkligen bli helt fri.

Jag går fortfarande till den där kvinnan som jag blev tvångsskickad till, och idag är jag så glad att jag gick tillbaka dit fast det var så inåt helvete jobbigt. Jag har pratat med mina vänner om det, fått stöd till hundra procent och fått se saker ur andras perspektiv och jag är verklign så tacksam för de fina vänner jag har. De som faktiskt förstod att detta inte var någon uppmärksamhetsgrej och som verkligen satt där med mig när jag mådde som värst. De som med tyst beundran satt med mig och lät mig ta mig tiden att komma dit jag är idag. Jag älskar mina vänner så sjukt mycket för detta, och hoppas verkligen att jag ge tillbaka lika mycket som de gett mig. 

 

Idag är jag inte helt fri. Jag har fortfarande svårt att äta och jag är obekväm i vissa situationer som i matsalen eller hos folk. Jag äter för snabbt och jag är bra på att skippa måltider helt. Skillnaden idag från för ett år sedan är dock att jag vet att det är fel och att jag försöker allt jag kan. Jag försöker också sprida kunskapen om detta.

Det är så många killar och tjejer som har det såhär, i olika grad. Vi pratar inte om det, men det är så. Jag vill att man ska prata om det, för att jag vill inte att människor ska känna sig ensamma som jag har gjort. Jag vill att man ska börja förstå begreppet ätstörning och att man inte ska använda det fel. 

Det tar så mycket.

 

Nu ska jag snart avsluta. Detta inlägg kanske kommer skapa blickar och skitsnack men jag kunde inte bry mig mindre. Jag vet att vissa kanske kommer se detta som en ren uppmärksamhetsgrej, men då är det deras problem och deras trångsynthet. Jag är stolt över mig själv för att jag skrivt detta, och då spelar inget skitsnack i världen någon roll. Låt mig bara leva mitt liv och ifrågasätt inget som ni inte vet något om.

 

Jag hoppas verkligen att ni som läser detta kommer förstå att detta är något vi i samhället MÅSTE börja prata om. Vi kan inte vara tysta längre.

 

 

 

 

Tack för mig. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

• alkohol är inte billigare i taxfreen.

• Det lönar sig att ha rosa hår. Man syns och folk känner igen en, bjuder på öl och känner på mitt hår. Okej, det där sista var kanske inte så najs.

• Man kan inte hålla koll på folk. Det slutar vara med att man går runt i timmar och letar, vilket suger.

• Silja Galaxy har ingen vidare koll på vegiterianer. 

• Börja inte dricka dagen efter fast du tror att du kommer klara dig - det slår till sen.

• Jag ska aldrig besöka Leksand. 

• Kosmetiksavdelningens 50%-rea är farlig för plånboken.

• Spela inte på pianot utan att fråga. De finska superkärringarna går bärsärkagång då. 

• Nya människor är kul, men inte 20 st i en hytt. Det blir varmt. 

Såatteeeee. Jag är nöjd och glad kexchoklad (vilket jag köpte med mig hem HEHE) och nu blir det raka spåret in i duschen så fort jag kliver in i lägenheten. Puss och kram.