Kollade igenom min blogg när året var 2011 och GUUUD vad jag tränade. Fyra gånger i veckan, varje vecka. Styrketräning, spinning, core, x-fit. Jag kommer ihåg att jag levde för endorfinerna och för att se hur jag utvecklades, för att känna att jag gjort något viktigt. Något som skulle få en belöning. Jag kommer ihåg att när jag mådde dåligt så var Arena stället jag spenderade mest tid på, om jag inte låg inne och sov. Då var jag tjejen som tränade tills jag nästan svimmade medan andra tjejer hanterade situationer med att gråta och äta glass. Det var liksom en del av mitt liv.

 

Och idag har jag inte lyft en vikt på snart ett halvår. Jag har tappat det mesta av musklerna och jag har ingen kondis what so ever. Jag har ingen ork överhuvudtaget heller att träna, ingen lust. Jag hade ett gymkort som inte användes på hur länge som hellst och jag lät mig själv att inte orka. 

 

Ibland saknar jag att träna. Eller ja, jag saknar att VILJA träna. Men jag känner att jag kommer nog ta tag i det igen, fast senare. Kanske låter naivt och bortförklarande, men jag sen ska jag ta tag i det. Sen. När jag känner mig redo för att möta gymmet igen. Och självklart kan jag känna skuld över att jag inte tränar längre, men förösker tänka bort det. Är mest stolt över mina vänner som fortfarande ligger i ordentligt, vilket jag säkert också hade gjort om jag fortsatt. Men nu gjorde jag inte det och jag känner att det är okej. 

 

Ja. Det var det jag ville säga med detta inlägg.

Kanske var det mest för att förklara detta för mig själv, kanske inte. Jag vet inte.